Marknadsplatsen Arjeplog

Plass´n

Den gamla marknadsplatsen, eller Plass’n som den kallades, ligger strategiskt belägen vid vattnet. Ett område vars långa historia tar sin början under 1600-talets gruvprojekt vid Nasafjäll. Marknadsplatsen blev en knutpunkt för handel men var även en mötesplats för borgare, nomader och senare bofasta. Här byttes, köptes och såldes skinn, vadmal, mjöl, salt, silver och andra produkter. En plats att få och dela med sig av de senaste nyheterna från kust, inland och vida omkring.

I alla tider har vi människor mötts för att byta saker, berättelser och kunskap. Päls, metall, pärlor och keramik har färdats över stora avstånd, från hand till hand. Ända sedan människor kom hit för snart 10 000 år sedan har kontakten och kulturella utbyten med andra varit en viktig förutsättning för utveckling och överlevnad. Exakt hur de mänskliga mötena sett ut och hur olika material och tekniker har bytt ägare kan vi inte säga med säkerhet, men fynd som flinta, asbestskeramik och täljstenskärl visar på kontaktnät långt utanför det egna närområdet redan för flera tusen år sedan.

Mellan 800-1000 f.v.t blev Sábme en del av ett stort handelsnätverk som sträckte sig över Europa, exempelvis till Frankrike, England och Ryssland där pälsverk var en mycket eftertraktad vara. Samerna spelade här en viktig roll som mellanhänder mellan öst och väst. Handeln byggde ofta på samarbete och vänskap. Varor byttes på bestämda platser och ibland ingick gåvor och ritualer.

Handeln här var under en lång tid styrd av handelsmän från kusten. De kallades birkarlar och bara de fick handla med den samiska befolkningen. När kronan ville styra mer över handeln skrevs det lagar som bestämde hur,  när och var det fick ske. Därför skapades egna marknadsplatser för detta, där folk skulle mötas. Birkarlarna höll koll på affärer med hjälp av karvstockar, där skulder och betalningar markerades med streck. 

Marknadsplatsen

År 1641, när gruvan i Nasafjäll gjorde att fler människor och varor rörde sig mellan kust och inland blev Arjeplog egen marknadsplats. Här byttes, köptes och såldes de varor köpmännen hade med som vadmal, mjöl, salt, tobak, pipor, järn, brons, silver och brännvin mot de lokala varorna som främst bestod av renskinn och andra pälsprodukter. När folk var samlade hölls det också kyrkhelg, ting och skatteindrivning. Med tiden växte marknadsplatsen. Mot slutet av 1800-talet stod omkring tvåhundra kåtor och bodar. Dessa fungerade som bostäder och handelsbodar för dom som reste till marknaden. Även när fasta bodar och butiker öppnades var marknaden årets viktigaste tid för handel och möten. Kritpipor var en mycket vanlig vara, som på grund av sin skörhet lätt gick sönder och helt enkelt var en förbrukningsvara.

Petrus Laestadius, präst och missionär som under en period var bosatt i Arjeplog beskrev hur handeln kunde gå till: De handelsmän som kom till marknadsplatsen hade en viss grupp de gjorde affärer med. Innan det blev någon handel bjöd handelsmannen på en sup och en gåva – till exempel en liten sax eller en syring. Den andra skulle då ge ett stycke kött som tack. Därefter bjöds det på ännu en sup, också till det medföljande sällskapet – efter det var det dags att handla med de ”riktiga” varorna - som även de krävde starka drycker.

En skildring av en vintermarknad i Arjeplog år 1929 visar att de varor som såldes av nomader och bofasta var stora mängder renskinn samt pälsverk av utter, räv, hermelin, hare och ekorre. Till detta kom även fisk, skor, åkfällar av härnor. Stora mängder vildfågel salufördes också. Det anges att det vid denna tid fångades mellan 20–30 000 ripor varje år i Arjeplog vilka huvudsakligen såldes på marknaden.

Med tiden har marknadens karaktär ändrats från att vara ett ställe att utväxla produkter till dagens form där lokalbefolkningen enbart är kund.